Andrea iB -

Epilatorn från helvetet

Jag fick en epilator i födelsedagspresent. Testkörde den direkt på ett par små områden på armar och ben. Blev förvånad över hur smärtfritt det var. Visst, epileringen var långt i från skön. Men det var ingen djurisk kom-och-skjut-mig-smärta. Så idag bestämde jag mig för att testa den på nytt i duschen, fast under armarna. Hur illa kan det vara?

Första tanken som slår mig när den nuddar mitt femdagarsstubb är "DRA ÅT HELVETE!! Här är den DJURISKA kom-och-skjut-mig-smärtan." Jag har alltid sett mig själv som smärttålig, men detta är något från en annan värld. Som att bli bränd och få elstötar. Samtidigt.

Jag biter ihop och fortsätter. Den andra tanken är "Sliter den loss hår eller skin?" Jag tittar flera gånger i spegeln för att dubbelkolla att den gör det förstnämnda. Emellanåt vrålar jag. Andra gånger stampar jag som en trotsig treåring vid godishyllan en onsdagkväll. Men oftast väser jag "eeeeh, oooooh, aaaaah".

Tillslut knackar pojkvännen frenetiskt på dörren. "Det är inte värt det!" ropar han. "Andrea, det är INTE värt det!" Vid den tidpunkten ser mina armhålor ut som fjuniga tonårshakor. "Jag kan inte... OOOOH, SATAN, AAAAAAH... sluta nu." vrålar jag tillbaka.

Enligt instruktionen skulle jag "med långsamma drag låta epilatorn glida över huden". Långsamma drag? GLIDA? Det är fullkomligt omöjligt att under en längre tid hålla kvar något mot huden som får mig att skrika av smärta. Det är omänskligt. Eller som Kishti Tomita skulle sagt: "det är ORIMLIGT!"

Efter tio minuters oljud inser jag att det är dags för ett strategibyte. Allt för att grannarna inte ska ringa polisen. Så jag börjar sjunga. "Let it go" heter låten, men sjungs den undet epilering låter det snarare "LeeeeEEEet ITpfht GOOOOHHHHHOO, let it FAN I HELVETE gooOOooooOo".

Fem minuter senare knackar det på dörren igen. "Snälla älskling, sluta nu. Det är inte värt det!" Men jag ger mig inte förrän jag är len som en nakenhund.

I efterhand räknade jag på det. Mitt äventyr med epilatorn varade i 20 minuter. Jag upprepar, TJUGO minuter. Resultatet ska, enligt förpackningen, hålla i tre veckor. I vanliga fall rakar jag mig under armarna varannan dag. Varje rakning tar max 30 sekunder. Alltså brukar jag lägga 5 minuter på armhålsrakning under en treveckorsperiod.

Slutsats: FEM ICKE-SMÄRTSAMMA MINUTER ÄR FÄRRE ÄN 20 DRA-ÅT-HELVETE-ONDA MINUTER.

2016-02-03 @ 21:23:04 Permalink Du skola icke... Kommentarer (1) Trackbacks ()

Dags att rensa upp i Sverige!

Efter det fruktansvärt tragiska mordet på Ikea diskuteras det hejvilt: "ut med alla invandrare!" Jag kan inte annat än att hålla med. Hiva ut alla människor som flytt till vårt land för ett bättre liv.

När vi ändå håller på. Minns ni herr Breivik från grannlandet? Hejdå alla norrmän.

Kyrkogårdsmordet och Juha Valjaka? Hasta la vista finnar.

Sedan har vi Hagamannen, Flink och Englamördaren. Vita, medelålders män – three strikes and you're out.

Mammor som mördar sina barn? Självklart ska även alla kvinnor ut ur landet.

Kommer ni ihåg sextonåringen som dödade sin lillasyster? Dags att skicka bort alla personer under arton år.

För ett land utan invånare är ett land utan brottslighet. Eller hur? Fast hörni, är vi inte bättre än såhär? Bättre än att sätta in människor i fack och dra folk över kammar.

2015-08-13 @ 12:25:00 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hello världen!

Sådär ja! Nu kan denna 21-åring titulera sig som journalist. Vilken härlig känsla det är att skriva de orden. Så små för världen, men gigantiska för mig.

Tänk om jag kunde resa tillbaka i tiden. Då skulle jag hälsa på den fjortonåriga Andrea. Hon som precis gjort sin första intervju för skoltidningen, med rapparen Petter. Hon som oroade sig för betyg och gymnasieskolor. Hon som kände att hon inte dög till, hur mycket hon än försökte. Hon som ville bli journalist, trotsa jantelagen och uppleva världen utanför byhålan.

Till henne skulle jag säga:
Det löser sig.
Du kommer att komma in på medieprogrammet. Du kommer gå ut med bra gymnasiebetyg. Du får din första helsida i Expressen som sextonåring. Du kommer in på journalistutbildningen. Du får drömpraktikerna. Du kommer lyckas med det där reportaget på 12 000 tecken.
Så sluta oroa dig.

Nu sitter jag här. Arbetslös och utan pengar som rullar in varje månad – men med en jädra drivkraft.
Jag är inte ens orolig, ingen ångest. För livet löser sig. Alltid.

2015-06-03 @ 18:38:10 Permalink Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Kräkstopp och revbensbrott

Tolv minuter över tolv, natten till onsdag, slog det till.

Det är lillördag och där sitter jag. Hela natten. På den lurviga badrumsmattan. Med huvudet lutat mot toalettstolen och tårarna rinnandes nedför kinderna. Jag trodde jag var oövervinnlig, men blev bevisad motsatsen. Om och om igen. Trots alla odds överlevde jag. Med ett leende på läpparna och 'spöat skiten ur vinterkräksjukan' inskrivet i mitt CV.

När jag öppnar ögonen torsdagsmorgonen ser jag på livet med hoppfull blick. Men ack och nej, där kommer nästa bakslag. Efter några timmar med en fruktansvärt smärta i bröstkorgen tar jag en titt och hittar ett stort blåmärke. Jag besöker Dr Google ställer min diagnos: spricka i ett revben. Under min strid natten innan har jag upprepade gånger dunkat bröstkorgen i toastolen.
Ett ofrivilligt självskadebeteende med andra ord.

Nu är jag på benen igen! Klen och stel och öm - men glad ändå. Så jag tänkte passa på att visa några av mina födelsedagspresenter. Och såklart en badmintonbild från söndagens tävling.

2014-02-04 @ 17:20:00 Permalink Bilder Kommentarer (5) Trackbacks ()

Julklappsinslagning & glöggdrickande

Glögg och årets första snö har alltid gått hand i hand. Men eftersom jag har flyttat till sveriges regnigaste stad så kan jag inte tillämpa traditionen här. Därför har jag skrivit om reglerna en smula och har nu dubbel tillåtelse att smutta på min glögg.

§1 Glögg intages när säsongens första snö faller utanför fönstret.
§1.1 Glögg intages när säsongens första snö faller utanför fönstret i din hemort.
§1.2 Glögg intages när julkappar paketeras in.

2013-11-12 @ 20:12:33 Permalink Bilder Kommentarer (1) Trackbacks ()

Du fattas mig ♡

Idag skulle min fina mormor fyllt 70 år. Jag blir alltid lika förvånad när jag tänker på det - att hon var så ung när hon lämnade jorden. Endast 52 år. Jag var för liten för att minnas henne, samtidigt som hon älskade mig över allt annat. Just det känns så vemodigt. Varför minns jag inte hennes kärlek och varför fick jag aldrig möjlighet att besvara den fullt ut?

Jag har aldrig trott på andar eller liknande. Men i kväll tände jag tre ljus och viskade till henne: Släck ljusen om du finns här, mormor. Bevisa att du finns!

Tyvärr brinner fortfarande ljusen...

Bilden är tagen under min första julafton. Här syns en pluttig Andrea, en yngre mamma och min älskade mormor!

2013-11-07 @ 22:34:00 Permalink Bilder Kommentarer (1) Trackbacks ()

Andrea x6

Jag länge funderat på vilken hårfärg jag passar i, men är feg när det gäller färgning. Därför besökte jag den digitala frisörsalongen Photoshop. Här nedan ser ni fem helt nya Andreor! Vilken är bäst?

2013-09-29 @ 19:50:26 Permalink Bilder Kommentarer (3) Trackbacks ()

Könsrollet hit och dit!

Att vara ren och fin, sitta still, klä sig i klänning eller låta bli alla saker som anses "pojkaktiga"?

Nej, det var inte alls min melodi som barn! Fart, motorer, sport och stuntmantrix var ju så mycket roligare! Rosa var värre än läxor och vita byxor höll den ljusa färgen i max två timmar.

Jag var en pojkflicka, eller kanske dåtidens hen? Jag valde att leka med både dockor och bilar. Jag valde att spela fotboll och rida. Jag valde att klä mig i keps och huvtröja. Jag valde att inte bry mig om vad andra tyckte. Jag valde att inte lägga fokus på utseendet. Jag valde att vara mig själv. Jag fick vara ett barn!

Smink användes endast för att spexa, eller på disco. Klänning? Möjligen på skolavslutningen. BH i fjärde klass? Nä.

Idag är världen annorlunda. Småtjejer sminkar sig och jag har hört sjuåringar fråga "Ser jag tjock ut i denna topp?". Många av barnen har blivit som de vuxna - utseendefixerade och rädda för att sticka ut från mängden.

Detta är inte meningen att bli ett inlägg med smarta liknelser och intressanta genus-betraktelser. Jag ville mest konstatera en sak: Jag är evigt tacksam över att mina föräldrar uppfostrade mig till att våga vara den jag vill. Jag växte upp när det var tillåtet för tjejer att leka med bilar!

2013-05-20 @ 22:46:17 Permalink Bilder Kommentarer (1) Trackbacks ()

Fundering och framtidsplanering

Just nu är det mycket som snurrar i huvudet. Det är drygt en månad kvar av min gymnasietid och vardagen är fylld av massa måsten. Jag har sökt flera journalistutbildningar och huvudplanen är at studera vidare i höst. Samtidigt har jag lite andra småsaker på gång. Dock har har börjat fundera mer kring framtiden och andra mål jag har.

Jag vet att jag vill arbeta som journalist - att kunna försörja sig på att uttrycka sig i text är verkligen drömmen. Samtidigt är jag väldigt intresserad av grafisk design och jag älskar att trixa med design och layout. Dessutom trivs jag som fisken i vattnet med kameran i handen! Jag älskar att fotografera och är dessutom rätt så bra på det.

Just nu har jag miljoner idéer och drömmar. Jag funderar på vilka möjligheter som finns med att skapa ett eget litet företag vid sidan om pluggandet. Jag vill jag göra broschyrer och hemsidor ena dagen medan jag andra dagen vill fotografera porträtt. Det finns så himla mycket som jag vill, jag undrar bara hur jag ska få tiden att räcka till.

Så finns det någon där ute som är intresserad av min kunskap så får ni lov att hojta till!

2013-05-01 @ 22:32:35 Permalink Bilder Kommentarer (1) Trackbacks ()

Ett litet tal från hjärtat, till alla douchebags

När jag var ute på krogen i fredags la jag märke till en sak: hur fulla killar behandlar oss tjejer. Detta gäller såklart inte alla killar – men jag måste säga att det kryllade av douchebags!

Låt mig dela med mig av några små konstateranden från kvällen.
1. Vi tjejer har bröst. Vi ser bra ut. Vi dansar. Ibland vickar vi lite på rumpan. Vi skrattar och har kul.
2. Ni killar är fulla. Ni tycker att vi ser extremt bra ut efter några öl. Ni dansar. Ni är sugna på lite myspys. Ni skrattar och har kul.

Såhär långt ser allt okej ut, eller hur? Dock stötte jag på ett smärre problem. Flera av de killar som är sugna på lite myspys förstår varken fina pikar eller skrikande ”NEJ, jag vill INTE!!”. Samtidigt anser killarna att bara för att en tjej dansar loss så är det helt okej att pilla lite på rumpan, sträcka sig efter brösten och tafsa hejvilt.

En kille, som var väldigt närgången, trodde jag signalerade grönt ljus när jag i själva verket försökte trycka bort honom. Jag trycker alltså med all kraft bort honom från mig, hur sjutton kan det tolkas som att jag vill hångla? Men okej, det kanske klassas som en liten pik. Jag kanske var otydlig.

Min kompis däremot var lite mer rak på sak när killarna tryckte sig mot henne.
Kille: Du är vacker!
Min kompis är tyst
Kille: Vill du dansa?
Kompis: Nej.
Kille: Kan jag få ditt nummer?
Kompis: Nej.
Kille: Kan jag lägga till dig på Facebook?
Kompis: Nej.

Det är väl inte otydligt? Det måste väl ändå klassas som raka puckar? Men inte då! Killen följde efter henne hela kvällen och väntade på grönt ljus – utan att lyckas.

Samtidigt som jag ser det komiska i det hela blir jag lite upprörd. Varför tar så många killar sig friheten att göra som de vill med oss tjejer? Jag har pojkvän sedan en lång tid tillbaka och är verkligen inte intresserad av översexuella och fulla killar på krogen. Men trots att jag inte visar något som helst intresse för dem så kommer dem efter mig. Gång, på gång, på gång.

Så snälla killar, lyssna på mig nu. Jag tycker det är roligt att dansa och rockar gärna loss på dansgolvet tillsammans med dig. Det betyder däremot inte att jag är intresserad av något mer. Så när du funderar på att smeka/gnida/kyssa mig – LÅT BLI!

2013-04-30 @ 07:48:01 Permalink Bilder Kommentarer (7) Trackbacks ()

Förvirringens dag

Jag är ofta lite sådär härligt förvirrad. Alltså tillräckligt förvirrad för att vimsa bort mig i vardagen och misslyckas - men inte så pass förvirrad så att det ställer till med större bekymmer. Men någon gång per månad når mitt förvirrade tillstånd nya höjder.

Idag är en sådan dag som min hjärna verkar ligga inuti en plastpåse: den finns där inne i mitt huvud, men utbyter ingen information med kroppen.

Idag har jag...

... ställt mjölken i köksskåpet.

... lyckats få en låda att fastna (tack vare slarvigt inlagda bestick som stack upp).

... plockat fram två knivar. Förvånat kollade jag på besticken och kunde först inte förstå varför det inte gick att ta upp mat med någon av dem.

... misslyckats med att tillverkat en elkontakt (var den plötsligt kontakt-skapar-kursen kommer ifrån har jag ingen aning om).

... gått in i väggen, bokstavligt talat.

... tagit på mig på mig grythandsken på vänsterhanden och tänk putta in plåten med högerhanden (tack övre makter för att jag kom på mig i sista stund).

... snubblat.

... bränt mig på plattången.

... sprungit till bussen.

... jävlats med en skrivare i en halvtimme utan att få någonting att bli rätt.

... glömt vilken dag det är.

Jag kommer nu i skrivande stund på att jag har glömt att göra massa som måste göras.

Jag och min hjärna snurrar runt såhär just nu

2013-04-23 @ 21:41:23 Permalink Bilder Kommentarer (1) Trackbacks ()

Förvirrad förvirring

De senaste två dagarna har jag varit förvirrad. Mer förvirrad än vanligt...

Jag har gått klockrent in i svängdörrarna på skolan.

Jag har tagit fel på tiden med två timmar.

Jag har pratat baklänges.

Jag har tappat saker.

Jag har skickat sms och ringt till helt fel personer.

Jag har antagit att tjejen i matsalen bad om att få ta min tallrik, istället för kryddan som hon faktiskt bad om.

Efter långa funderingar kring vad all denna förvirring har berott på och jag har nu svaret!

Jag har länge varit förkyld och mycket täppt i näsan. Nästäppan gör det svårt att andas och hindrar därmed syret från att nå hjärnan. Det måste alltså vara så att syrebristen blockerar min intelligens!

Jo, så är det visst! punkt.

2013-01-16 @ 16:44:20 Permalink Det omöjliga Kommentarer (5) Trackbacks ()

Kontroll

Självbehärskning är att gå i ett köpcentrum en hel dag under mellandagsrean utan att slå, sparka, bita, spotta eller skrika på någon.

Även om man är på gränsen att göra samtliga saker så räknas man fortfarande som en stabil person.

2011-12-26 @ 21:16:35 Permalink Funderingar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Trötthetens genidrag

Ni precis innan man somnar..? När man inte längre kan styra sina egna tankar? De snurrar ihop sig, flipprar som en trasig teve, mixar in andra tankar, låser sig i ofrivilliga lägen och spolar till sist fram- och tillbaka.

Den upplevelsen går för mig hand i hand med en sak: jag kan lösa världens alla problem!

Jag kommer helt plötsligt på de mest fantastiska sakerna! Jag löser livsgåtor och svåra matematiska uppgifter. Jag kommer på hur man ska få bort all svält, lättare sätt att räkna ut subtraktion och procent och mitt i alla tankar löser jag Europas miljöproblem. Och plötsligt vet jag hur jorden fungerar!

I ett åskväder haglar snilleblixtarna och träffar mig. Varför har ingen annan tänkt mina tankar tidigare? Varför är alla så korkade medan jag är ett geni? Jag är en superhjälte vars uppdrag är att rädda mänskligheten!

Men så kommer morgondagen..
Gårdagens genialiska slutsatser känns luddiga. Korkade. Pinsamma.
Vad var det egentligen för upptäckter jag gjorde? Att jag kan vara vaken mellan två drömmar och att vädret återkommer efter en viss tidsintervall och är då exakt samma som för x antal år sen?

Jag stiger upp med en besvikelse i kroppen; jag har inga övermänskliga krafter.

2011-08-04 @ 00:04:51 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()

En fråga till er..

Sitter och kollar igenom diverse klädkataloger – jag är nämligen på jakt efter en bikini. Självklart så ringas allt annat onödigt livsviktigt som jag vill ha in med spritpenna.

Nu till min fråga: Borde jag känna mig som en klassisk "mansgris" när jag ringar in den barbröstade modellkillens vältränade mage? Näe..?

2011-05-08 @ 22:48:06 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Chocken

Igår drömde jag att jag låg i sängen och var vaken. Dock kopplade aldrig min hjärna att det var en dröm, därav problemet.. Jag kunde varken röra mig eller prata. Jag försökte gång på gång att skrika och lyckades efter ett tag kasta iväg min mobil i hopp om att någon skulle rädda mig. Extremt risktagande från min sida inser jag nu eftersom jag både går och pratar i sömnen, så chansen att jag på riktigt skulle slänga iväg den var stor.

Jag kollade ner på min arm och såg att den började bli genomskinlig. Självklart greps jag då av fullkomlig panik: Jag trodde på fullaste allvar att jag var död!
Mina tankar snurrade, jag undrade varför jag inte flög iväg eller något liknande och tänkte "Men vad i helvete då! Är jag död? Typiskt.."

Fast det kanske är positivt, att veta hur man reagerar på sin egen död?

2011-04-10 @ 11:28:14 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det obligatoriska första inlägget

Testar, testar... 1, 2, 3. Testar!

Jag borde nu publicera ett sånt där sanslöst onödigt, extremt tråkigt och fullkomligt värdelöst "första inlägg", ett sånt som alla andra gör. Ni vet:

"Hejsan och välkommen till min lilla blogg! :)
Jag kommer att skriva om smått och stort som händer i min vardag och allt som rör sig i mitt huvud.
Jag hoppas att du kommer älska det jag skriver och kommentera så der ryker i fingrarna! hihi..
Puss puss"

Men nej, det gör jag inte. Jag öppnar istället min blogg såhär. Jag sågar alla andra.

2011-02-18 @ 16:35:30 Permalink Funderingar Kommentarer (0) Trackbacks ()