Epilatorn från helvetet
Dags att rensa upp i Sverige!
Hello världen!
Till henne skulle jag säga:
Det löser sig.
Du kommer att komma in på medieprogrammet. Du kommer gå ut med bra gymnasiebetyg. Du får din första helsida i Expressen som sextonåring. Du kommer in på journalistutbildningen. Du får drömpraktikerna. Du kommer lyckas med det där reportaget på 12 000 tecken.
Så sluta oroa dig.
Nu sitter jag här. Arbetslös och utan pengar som rullar in varje månad – men med en jädra drivkraft.
Jag är inte ens orolig, ingen ångest. För livet löser sig. Alltid.
Kräkstopp och revbensbrott
Det är lillördag och där sitter jag. Hela natten. På den lurviga badrumsmattan. Med huvudet lutat mot toalettstolen och tårarna rinnandes nedför kinderna. Jag trodde jag var oövervinnlig, men blev bevisad motsatsen. Om och om igen. Trots alla odds överlevde jag. Med ett leende på läpparna och 'spöat skiten ur vinterkräksjukan' inskrivet i mitt CV.
När jag öppnar ögonen torsdagsmorgonen ser jag på livet med hoppfull blick. Men ack och nej, där kommer nästa bakslag. Efter några timmar med en fruktansvärt smärta i bröstkorgen tar jag en titt och hittar ett stort blåmärke. Jag besöker Dr Google ställer min diagnos: spricka i ett revben. Under min strid natten innan har jag upprepade gånger dunkat bröstkorgen i toastolen.
Ett ofrivilligt självskadebeteende med andra ord.
Nu är jag på benen igen! Klen och stel och öm - men glad ändå. Så jag tänkte passa på att visa några av mina födelsedagspresenter. Och såklart en badmintonbild från söndagens tävling.
Det lilla ljusa
"När jag blir journalist och rik ska jag köpa dittan och dattan", tänker jag och fortsätter planera vad jag ska ha för lampor och dörrar i mitt framtida hus. De mer realistiska målen för min nuvarande tvåa är en fondvägg i vardagsrummet och fina, ljusa medaljongtapeter i sovrummet.
Det vore jättekul om ni kunde tipsa om några, mindre kända, inredningsbloggar. Så att jag kan stimulera mitt beroende.
En uggla. På golvet. I vardagsrummet.
Du fattas mig ♡
Jag har aldrig trott på andar eller liknande. Men i kväll tände jag tre ljus och viskade till henne: Släck ljusen om du finns här, mormor. Bevisa att du finns!
Bilden är tagen under min första julafton. Här syns en pluttig Andrea, en yngre mamma och min älskade mormor!
STUDENT!!
Könsrollet hit och dit!
Smink användes endast för att spexa, eller på disco. Klänning? Möjligen på skolavslutningen. BH i fjärde klass? Nä.
Idag är världen annorlunda. Småtjejer sminkar sig och jag har hört sjuåringar fråga "Ser jag tjock ut i denna topp?". Många av barnen har blivit som de vuxna - utseendefixerade och rädda för att sticka ut från mängden.
Fundering och framtidsplanering
Jag vet att jag vill arbeta som journalist - att kunna försörja sig på att uttrycka sig i text är verkligen drömmen. Samtidigt är jag väldigt intresserad av grafisk design och jag älskar att trixa med design och layout. Dessutom trivs jag som fisken i vattnet med kameran i handen! Jag älskar att fotografera och är dessutom rätt så bra på det.
Just nu har jag miljoner idéer och drömmar. Jag funderar på vilka möjligheter som finns med att skapa ett eget litet företag vid sidan om pluggandet. Jag vill jag göra broschyrer och hemsidor ena dagen medan jag andra dagen vill fotografera porträtt. Det finns så himla mycket som jag vill, jag undrar bara hur jag ska få tiden att räcka till.
Så finns det någon där ute som är intresserad av min kunskap så får ni lov att hojta till!
Ett litet tal från hjärtat, till alla douchebags
När jag var ute på krogen i fredags la jag märke till en sak: hur fulla killar behandlar oss tjejer. Detta gäller såklart inte alla killar – men jag måste säga att det kryllade av douchebags!
Låt mig dela med mig av några små konstateranden från kvällen.
1. Vi tjejer har bröst. Vi ser bra ut. Vi dansar. Ibland vickar vi lite på rumpan. Vi skrattar och har kul.
2. Ni killar är fulla. Ni tycker att vi ser extremt bra ut efter några öl. Ni dansar. Ni är sugna på lite myspys. Ni skrattar och har kul.
Såhär långt ser allt okej ut, eller hur? Dock stötte jag på ett smärre problem. Flera av de killar som är sugna på lite myspys förstår varken fina pikar eller skrikande ”NEJ, jag vill INTE!!”. Samtidigt anser killarna att bara för att en tjej dansar loss så är det helt okej att pilla lite på rumpan, sträcka sig efter brösten och tafsa hejvilt.
En kille, som var väldigt närgången, trodde jag signalerade grönt ljus när jag i själva verket försökte trycka bort honom. Jag trycker alltså med all kraft bort honom från mig, hur sjutton kan det tolkas som att jag vill hångla? Men okej, det kanske klassas som en liten pik. Jag kanske var otydlig.
Min kompis däremot var lite mer rak på sak när killarna tryckte sig mot henne.
Kille: Du är vacker!
Min kompis är tyst
Kille: Vill du dansa?
Kompis: Nej.
Kille: Kan jag få ditt nummer?
Kompis: Nej.
Kille: Kan jag lägga till dig på Facebook?
Kompis: Nej.
Det är väl inte otydligt? Det måste väl ändå klassas som raka puckar? Men inte då! Killen följde efter henne hela kvällen och väntade på grönt ljus – utan att lyckas.
Samtidigt som jag ser det komiska i det hela blir jag lite upprörd. Varför tar så många killar sig friheten att göra som de vill med oss tjejer? Jag har pojkvän sedan en lång tid tillbaka och är verkligen inte intresserad av översexuella och fulla killar på krogen. Men trots att jag inte visar något som helst intresse för dem så kommer dem efter mig. Gång, på gång, på gång.
Så snälla killar, lyssna på mig nu. Jag tycker det är roligt att dansa och rockar gärna loss på dansgolvet tillsammans med dig. Det betyder däremot inte att jag är intresserad av något mer. Så när du funderar på att smeka/gnida/kyssa mig – LÅT BLI!
Hemsidebygg och JavaScriptsstrul
Förvirrad förvirring
Något att bära med sig
... eller genom musik?
Krönika - När blir något olagligt?
Jag vet att jag har skrivit om händelsen i bloggen tidigare, men här kommer den ändå:
Det var en jobbig dag för mannen. På morgonen hade chefen varit upprörd för något pappersarbete han glömt lämna in och under lunchen fick han skinka istället för salami på pizzan. Mannen är därför upprörd när han stiger in i bilen och sätter sig i förarstolen.
In mot staden står trafiken nästan stilla. Mannen tackar gudarna för att han ska åt det motsatta hållet. Han passerar en Volvo, en Saab, ytterligare en Volvo, en polisbil, en Renault, en buss, en Ford. Plötsligt ser han hur polisbilen slår på blåljusen och gör en u-sväng för att sätta fart efter honom. Mannen inser snabbt vad jakten beror på: han har inget bilbälte.
Mannen sliter snabbt på sig bältet. Polisen kör ikapp honom och han tvingas åt sidan. Polisen förklarar det är ett lagbrott att inte bära bilbälte. Tio minuter av förnekelse hinner passera innan mannen accepterar de dyra böterna.
Med ett leende avslutar polisen att bilbältet är lika viktigt som en fallskärm är för en pilot, livsviktigt när olyckan är framme. Mannen fräser fram några väl valda ord till svar.
Under jakten på mannen passerar polisen en stadsbuss. I bussen finns 73 passagerare, 50 av dessa sitter ned medan de övriga står upp. Samtliga saknar bilbälte. Men eftersom de reser kollektivt verkar det plötsligt inte lika viktigt.
Blir skaderisken mindre ju fler passagerare man är per fordon? Att något som är livsfarligt och olagligt i en bil blir säkert och lagligt i en buss låter i mina öron väldigt ologiskt.
Säg mig: vart finns moralen?
Klockan är 07.55. Jag sitter på bussen på väg till skolan. Två bilar framför bussen åker en polisbil. Solen lyser mig i ögonen. Det är en härlig morgon och inget skiljer sig markant från det vanliga.
Vi möter en bil och plötsligt ser jag hur den medelålders mannen som kör bilen kollar i backspegeln. Samtidigt tar han på sig bältet. Jag tänker "Vilket pucko! Varför tar han på sig bältet först när han kör på vägen??".
Längre fram ser jag hur polisen vänder mitt på vägen. Den ena polisen pekar på mannen i bilen, och så sätter de fart efter honom.
Jag inser, till min lycka, att även poliserna har sett att mannen inte hade på sig bälte och ska åka ikapp honom. I mina tankar finns enbart ren skadeglädje och jag ler stort. "HA!" tänker jag. "Där fick han allt! ... Böter? Men oj då, stackare. Not! HAHAHA!! Rätt åt 'tuffingen'."
Men mitt i all min skadeglädje så slås jag av en obehaglig tanke. En tanke på hur omoralisk samhället vi lever i faktiskt är.
I samma stund som poliser sätter fart efter den obältade mannen i personbilen passerar dem bussen. I bussen finns inga bälten.
Säg mig snälla, vad är skillnaden?
Det där med folkhyffs
Så fort det kommer in en gammal person på bussen reser jag mig upp och lämnar min plats. Utan tvekan - eloge till mig.
Nej, men jag har faktiskt funderat på just det. Jag blir riktigt åksjuk när jag står upp i bussen och har en ledbandsskada i handleden som gör det svårt att hålla i sig i bussen. Ska man vara sån kan man säga att jag mår fysiskt dåligt av att göra det – ändå reser jag mig upp..
Varför gör jag det? Varför är det bara jag som gör det?
Så många frågor, så lite tid.
Jag kanske har blivit offer för det där påhittet "folkhyffs".
