Jag bor själv i en lägenhet i Östersund. Mamma var här i morse eftersom hon skulle flyga till Stockholm. Inga konstigheter så långt.

När jag kommer till skolan inser jag att jag har glömt mina nycklar i lägenheten.
"Inga problem", tänker jag. "Jag behöver ju ändå ingenting ur skåpet idag."
Men när skolan är slut och jag är på väg hem från bussen inser jag vad jag har gjort. Resultatet av min hjärndödhet är att jag inte kommer in i lägenheten!

Det finns tre personer förutom jag som har lägenhetsnycklar. Mamma; 60 mil bort, Pappa; 20 mil bort och personen med reservnyckeln; 10 mil bort.
Summan av kardemumma: Det fanns inget annat att göra än att snällt och lydigt ta bussen till en kompis medan jag väntade på att reservnyckeln skulle dyka upp två timmar senare.


Det är gånger som denna som jag verkligen hatar mig själv! Hur kan jag vara så idiotiskt korkad att hela dagen veta att jag har glömt nyckeln - men inte en gång tänker tanken hur jag ska komma in hemma? Är det bara jag som lyckas med sånt här?

"Jag är inte klantig. Jag lyckas bara väldigt bra med det omöjliga!"