Jag fick en epilator i födelsedagspresent. Testkörde den direkt på ett par små områden på armar och ben. Blev förvånad över hur smärtfritt det var. Visst, epileringen var långt i från skön. Men det var ingen djurisk kom-och-skjut-mig-smärta. Så idag bestämde jag mig för att testa den på nytt i duschen, fast under armarna. Hur illa kan det vara?

 

 

 

 

 

 

Fem minuter senare knackar det på dörren igen. "Snälla älskling, sluta nu. Det är inte värt det!" Men jag ger mig inte förrän jag är len som en nakenhund.

 

 

Idag firades en graviditet för fullt. Babyshowerns huvudperson var Louise, min pojkväns syster. Det bjöds på toppenfika, trevligt sällskap och fina presenter. 

 

Nu kan det gärna få bli mars så vi får träffa den lilla ♡

---

Denna onsdag kidnappade jag och svärsyrran hennes syskonbarn. Det bjöds på god lunch, fika, pyssel och filmtittning. Avståndet till barnen är bland det jobbigaste med att bo i Stockholm. De ynka månaderna som går mellan varje besök känns som en evighet. Därför får jag passa på att njuta medan jag är här.

 

Mitt hår har varit ruskigt slitet senaste månaden, så det var dags att göra något åt saken. Har klippt mig hos frissan Mia i nästan tio år, därför planeras det in ett besök när jag är hemma i norr. En decimeter rök och attans vad bra det blev. Tänk att håret är en så stor del i utseendet.

 

Självklart fick kameran följa med för att dokumentera förvandlingen. Problemet? Minneskortet satt hemma i datorn... Slänger in en drös mobilbilder istället.

Sådär ja! Nu kan denna 21-åring titulera sig som journalist. Vilken härlig känsla det är att skriva de orden. Så små för världen, men gigantiska för mig.

 

Tänk om jag kunde resa tillbaka i tiden. Då skulle jag hälsa på den fjortonåriga Andrea. Hon som precis gjort sin första intervju för skoltidningen, med rapparen Petter. Hon som oroade sig för betyg och gymnasieskolor. Hon som kände att hon inte dög till, hur mycket hon än försökte. Hon som ville bli journalist, trotsa jantelagen och uppleva världen utanför byhålan.

Till henne skulle jag säga:
Det löser sig.
Du kommer att komma in på medieprogrammet. Du kommer gå ut med bra gymnasiebetyg. Du får din första helsida i Expressen som sextonåring. Du kommer in på journalistutbildningen. Du får drömpraktikerna. Du kommer lyckas med det där reportaget på 12 000 tecken.
Så sluta oroa dig.

Nu sitter jag här. Arbetslös och utan pengar som rullar in varje månad – men med en jädra drivkraft.
Jag är inte ens orolig, ingen ångest. För livet löser sig. Alltid.

 

 

I helgen testade jag någonting nytt. Jag ställde kameran på ett stativ - men inte för att fotografera landskap eller använda långa slutartider. Nix, jag placerade mig själv framför kameran.

Hatten av till alla modebloggare som gör detta dagligen. Men trots en smula stel "modell" och med en aning skev skärpa säger jag "TADA, här är jag!"

Under sommaren har jag flytt huvudstaden. Jag har drällt mellan Norrbotten, Grekland, Jämtland och Värmland. För tillfäller befinner jag mig i Jämtland.

En sommartradition är att åtminstone en torsdag spela bilbingo. För alla som inte har koll på denna sport innebär det att du spelar bingo. I en bil. Och får du bingo tutar du för kung och fosterland. Svårare än så är det inte.
Däremot är det otroligt viktigt att inte skratta, prata eller heja fram nummer. Det fick jag lära mig idag. För efter 9 spel kommer det fram en kontrollant till vår bil.

Kontrollanten fnissar: "Ursäkta, men ni måste dämpa er lite. Ni är för högljudda."
Vi (jag, min mamma, min kompis och hennes mamma): "Har någon klagat?"
Kontrollanten himlar med ögonen: "Ja..."
I bilen bredvid sitter en dam med hopsnörpt mun och bister blick.

Vi måste nog vara först i världen att få en varning i bilbingo.

Efter händelsen försökte jag få ögonkontakt med damen, för att vinka och göra henne på bättre humör. Men hon ville hellre stirra ner i sin bingobricka och snörpa med munnen.

De flesta dagarna börjar jag jobba på eftermiddagen. Därför har jag bestämt mig för att gå upp relativt tidigt och röra lite på mig.

 

Idag var det helt underbart vårväder - så det blev en långpromenad runt hamnen. Självklart med flera fotopauser. Tyvärr låg kameran hemma på köksbordet, men iPhonen gjorde ett bra jobb trots allt.

 

 

Tolv minuter över tolv, natten till onsdag, slog det till.

Det är lillördag och där sitter jag. Hela natten. På den lurviga badrumsmattan. Med huvudet lutat mot toalettstolen och tårarna rinnandes nedför kinderna. Jag trodde jag var oövervinnlig, men blev bevisad motsatsen. Om och om igen. Trots alla odds överlevde jag. Med ett leende på läpparna och 'spöat skiten ur vinterkräksjukan' inskrivet i mitt CV.

När jag öppnar ögonen torsdagsmorgonen ser jag på livet med hoppfull blick. Men ack och nej, där kommer nästa bakslag. Efter några timmar med en fruktansvärt smärta i bröstkorgen tar jag en titt och hittar ett stort blåmärke. Jag besöker Dr Google ställer min diagnos: spricka i ett revben. Under min strid natten innan har jag upprepade gånger dunkat bröstkorgen i toastolen.
Ett ofrivilligt självskadebeteende med andra ord.


Nu är jag på benen igen! Klen och stel och öm - men glad ändå. Så jag tänkte passa på att visa några av mina födelsedagspresenter. Och såklart en badmintonbild från söndagens tävling.

Igår vad släkten här och firade den nyblivna tjugoåringen. Det trevliga sällskapet, goda fikat och de jättefina presenterna gjorde min dag till en toppenlördag.

Jag började kalaset med att äta upp mig några kilo (tårtor, chokladbollar och morotsmuffins fick oss alla att rulla fram). Vid dagens slut, tack vare mina kusiner och flera omgångar av kurragömma, var kilona borta igen.

---

Jag har suttit och lekt lite i photoshop. Resultatet, en ny, ljusare stil på bloggen.

Föredrar du det nya eller var det bättre förr?

Gårdagen var som sagt helt otrolig! Jag är fortfarande i chock - det var det grymmaste jag någonsin sett. Jag är så tacksam att jag fick sitta där med min kamera.

 

För alla er som inte hade turen att se denna show live kommer några bildbomber som tröst.

 

---

Idag skulle min fina mormor fyllt 70 år. Jag blir alltid lika förvånad när jag tänker på det - att hon var så ung när hon lämnade jorden. Endast 52 år. Jag var för liten för att minnas henne, samtidigt som hon älskade mig över allt annat. Just det känns så vemodigt. Varför minns jag inte hennes kärlek och varför fick jag aldrig möjlighet att besvara den fullt ut?

Jag har aldrig trott på andar eller liknande. Men i kväll tände jag tre ljus och viskade till henne: Släck ljusen om du finns här, mormor. Bevisa att du finns!

Tyvärr brinner fortfarande ljusen...