Fredrik väcktes med kaffe och presenter på sängen. Även en annorlunda blomma som jag pysslat ihop stod på födelsedagsbricka. Cheesecaken hade pappa och Fredrik bakat. Imponerande nog var den verkligen supersmarrig.

 

Däremot råkade jag vara lite elak med stackars Fredde. Han är nämligen höjdrädd – så enormt rädd att han får hjärtklappning av att stå på marken och titta upp på höga byggnader. Därför kände jag för att skoja till det lite.

Full av förväntan öppnade han sin sista födelsedagspresent. Där i låg presentkort på fallskärmshoppning. Ångesten riktigt lyste i hans blick. Efter någon minut räckte jag fram ett annat kuvert, som han kunde välja istället för fallskärm. I den låg presentkort på Bodyflight. Det uppskattades betydligt mer.

Idag firades en graviditet för fullt. Babyshowerns huvudperson var Louise, min pojkväns syster. Det bjöds på toppenfika, trevligt sällskap och fina presenter. 

 

Nu kan det gärna få bli mars så vi får träffa den lilla ♡

---

Sveriges nationaldag firades på Slussen. Petter levererade en förstklassig konsert, som sändes live på Nyhetsmorgon. Det var även världspremiär för den trallvänliga låten Leva & dö.

 

 

Vilken färgfest The Color Run skapade i Tantolunden här i Stockholm. Hundratals glada människor tog sig runt den fem kilometer långa banan - för att förvandlas till levande regnbågar. Charmen är att du inte behöver vara någon elitidrottare för att delta. Jag såg små barn i vagnar, äldre damer med kryckor och grabbar i rullstolar. Helt underbart!

Jag kan lova en sak: nästa år står jag inte på sidan med en kamera.

 

Tolv minuter över tolv, natten till onsdag, slog det till.

Det är lillördag och där sitter jag. Hela natten. På den lurviga badrumsmattan. Med huvudet lutat mot toalettstolen och tårarna rinnandes nedför kinderna. Jag trodde jag var oövervinnlig, men blev bevisad motsatsen. Om och om igen. Trots alla odds överlevde jag. Med ett leende på läpparna och 'spöat skiten ur vinterkräksjukan' inskrivet i mitt CV.

När jag öppnar ögonen torsdagsmorgonen ser jag på livet med hoppfull blick. Men ack och nej, där kommer nästa bakslag. Efter några timmar med en fruktansvärt smärta i bröstkorgen tar jag en titt och hittar ett stort blåmärke. Jag besöker Dr Google ställer min diagnos: spricka i ett revben. Under min strid natten innan har jag upprepade gånger dunkat bröstkorgen i toastolen.
Ett ofrivilligt självskadebeteende med andra ord.


Nu är jag på benen igen! Klen och stel och öm - men glad ändå. Så jag tänkte passa på att visa några av mina födelsedagspresenter. Och såklart en badmintonbild från söndagens tävling.

Igår vad släkten här och firade den nyblivna tjugoåringen. Det trevliga sällskapet, goda fikat och de jättefina presenterna gjorde min dag till en toppenlördag.

Jag började kalaset med att äta upp mig några kilo (tårtor, chokladbollar och morotsmuffins fick oss alla att rulla fram). Vid dagens slut, tack vare mina kusiner och flera omgångar av kurragömma, var kilona borta igen.

---

Här kommer några bilder från festligheterna efter själva bröllopet. Det var otroligt fint pyntat med små hemgjorda paket och blommor. Maten var kanon och stämningen på topp. Som pricken över i:et hade min superduktiga kusin har gjort den fantastiska tårtan själv!

 

---

Idag bär det av mot Norge för en fullspäckad helg med rallycross, festligheter och härligt folk! Jag vet faktiskt inte var jag älskar mest: farten och spänningen på banan eller sammanhållningen i depån. Så jag känner på mig att denna lilla resa kommer att bli helt fantastisk!

 

Bildbomben nummer två har nu slagit ner! Dessa bilder är tagna från fikat med släkt och vänner. Tack kära ni för alla otroligt fina blommor, kort och genomtänkta presenter!

På sista bilden ser ni mina två stipendium som jag kammade hem. Den ena i fotografisk bild och den andra för goda studieprestationer. Jag kämpade mig även till 24 MVGn (av 27 lästa kurser). Något som jag, med mina höga krav, faktiskt är jävligt nöjd över!

I onsdags var det min tur att i hällregn vifta med min studentmössa, sjunga falska till studentsånger och åka på ett flak med hörselskadande hög musik.

Jag höll igång från 05:15 till 04:30 på studentdagen - något som känns av i kroppen än. Min dag var trots det urkassa vädret helt underbar! Alla fina människor som kom för att uppvakta mig gjorde mig tårögd. Det var med blandat vemod och glädje som jag sa adjö till klasskamrater, lärare och skola. Jag kommer sakna allt det vardagliga och trygga - samtidigt som jag är redo för nya äventyr!

Under mina tre sista dagar på Wargentinsskolan har jag och klassen haft total mediabevakning. En dokumentärfilmare från SVT (mer info om det spännande projektet senare), TV4 samt de två lokaltidningarna Östersundsposten och Länstidningen. Det har varit väldigt lärorikt att se hur det fungerar "bakom kulliserna". Samtidigt har jag tvingats fundera ut mina svar innan jag pratar - något som är ovanligt för mig.

Igår hade jag min efterlängtade bal. Jag kände mig som en prinsessa och hade en underbar kväll! Det är helt klart ett minne för livet och hela kvällen känns nästan oslagbar.

 

Nervös och förväntansfull som ett litet barn på julafton anlände jag i inget mindre än Erik och Mackans motorsoffa! En sån unik entré är faktiskt kvällens höjdpunkt. Allas blickar var obetalbara. Ett extra varmt tack till alla som gjorde detta möjligt!

Min kväll kan summeras med tre ord: Helt makalöst fantastisk! 

När jag var ute på krogen i fredags la jag märke till en sak: hur fulla killar behandlar oss tjejer.  Detta gäller såklart inte alla killar – men jag måste säga att det kryllade av douchebags!

Låt mig dela med mig av några små konstateranden från kvällen.
1. Vi tjejer har bröst. Vi ser bra ut. Vi dansar. Ibland vickar vi lite på rumpan. Vi skrattar och har kul.
2. Ni killar är fulla. Ni tycker att vi ser extremt bra ut efter några öl. Ni dansar. Ni är sugna på lite myspys. Ni skrattar och har kul.

Såhär långt ser allt okej ut, eller hur? Dock stötte jag på ett smärre problem. Flera av de killar som är sugna på lite myspys förstår varken fina pikar eller skrikande ”NEJ, jag vill INTE!!”. Samtidigt anser killarna att bara för att en tjej dansar loss så är det helt okej att pilla lite på rumpan, sträcka sig efter brösten och tafsa hejvilt.

En kille, som var väldigt närgången, trodde jag signalerade grönt ljus när jag i själva verket försökte trycka bort honom. Jag trycker alltså med all kraft bort honom från mig, hur sjutton kan det tolkas som att jag vill hångla?  Men okej, det kanske klassas som en liten pik. Jag kanske var otydlig.

Min kompis däremot var lite mer rak på sak när killarna tryckte sig mot henne.
Kille: Du är vacker!
Min kompis är tyst
Kille: Vill du dansa?
Kompis: Nej.
Kille: Kan jag få ditt nummer?
Kompis: Nej.
Kille: Kan jag lägga till dig på Facebook?
Kompis: Nej.

Det är väl inte otydligt? Det måste väl ändå klassas som raka puckar? Men inte då! Killen följde efter henne hela kvällen och väntade på grönt ljus – utan att lyckas.

Samtidigt som jag ser det komiska i det hela blir jag lite upprörd. Varför tar så många killar sig friheten att göra som de vill med oss tjejer? Jag har pojkvän sedan en lång tid tillbaka och är verkligen inte intresserad av översexuella och fulla killar på krogen. Men trots att jag inte visar något som helst intresse för dem så kommer dem efter mig. Gång, på gång, på gång.

Så snälla killar, lyssna på mig nu. Jag tycker det är roligt att dansa och rockar gärna loss på dansgolvet tillsammans med dig. Det betyder däremot inte att jag är intresserad av något mer. Så när du funderar på att smeka/gnida/kyssa mig – LÅT BLI!