Meningen var att jag skulle ut på en, i tempot jämn, joggingtur på 2,5 km. Istället blev det intervallträning, allt tack vare att det var 21:00 på kvällen..

För så fort jag kom in i ett av de mörkaste skogspartierna kom jag att tänka på mördare och våldtäktsmän. Det resulterade självklart i att jag sprang de hundra metrarna – för kung och fosterland.

Jag är ganska så självsäker av mig. Får jag för mig att jag har rätt så kämpar jag in i det sista med mina tankar, idéer, svar eller lösningar. Det händer dagligen, men jag minns speciellt en gång förra året.

Mamma: ... och hon hade en gigantisk chokladsyster i magen!
Kompisen: Vad är det??
Jag, grymt överlägsen i tonen: En chokladsyster, eller -bror, är när en tvilling har växt in i den andra tvillingen – alltså när de låg i mammans mage! Sen lever tvillingen i den andras kropp!!
Båda: Vad snackar du om?
Jag, lätt stött: Ja? Chokladsyster! Jag såg en dokumentär om det ju och .....
Mamma: Men herregud Andrea, chokladCYSTA! Vad tusan fick du chokladsyster ifrån??
Jag: Alltså...... eum


Nu såhär i efterhand ser jag det komiska i det hela.
"Chokladsyster", jag förstår faktiskt inte varför jag kopplade det ickeexisterande ordet till att en tvilling skulle växt in i den andres mage. Just då kändes det verkligen helt rätt.

Gissa om jag än idag retas för chokladsyster..

I veckan när jag väntade på bussen för att åka till skolan kom en tant fram till mig. Det syntes på henne att hon inte var helt 100 och hennes ryckiga gångstil tydde på halvtaskiga alkoholvanor.  Jag är öppen som person, så självklart kollade jag upp på henne när hon kom fram.
Jag tror att jag då tryckte på en knapp i hennes hjärna och hon tyckte troligen att jag hade "bjudit in henne" till ett samtal.

Hon: GUBBJÄVELN vill inte ha samlag med mig!!
Jag stirrar med öppen mun på henne.
Hon: Han bara ligger där borta! Och jag kommer ut med mat till honom och allt!!
Tanten ställer sig bredvid mig och pekar bort mot bostadsområdet.
Hon: Jag är 65 år, och gubben vill inte ha samlag med mig!!! Förstår du? Jävla alkoholistjävel, jäääääävla alkoholistjävel!!!
Tanten ställer sig i busskuren och fortsätter muttra om hennes gubbe tills dess att bussen kommer.

Jag svarade "Jaha" och "Ojdå" på de ställen där det nu passade – samtidigt som jag spanade efter en dold kamera, men icke. Hon var helt allvarlig.


Så nu frågar jag er, vad svarar man en sådan gång? "Jaa, han kanske inte är sugen just nu?", "Prova att ta på dig sexiga underkläder?", "Viagra?"..

Nej, helt allvarligt, VAD SVARAR MAN?

I helgen har jag varit i Hudiksvall.. Helt plötsligt kommer några av kompisarna springande och skriker i mun på varandra att de "HELT allvarligt precis såg Ica-Jerry på Hemköp!".

Jag tar alla mina väskor och så springer vi för kung och fosterland mot Hemköp för att även jag ska få en skymt av honom. Och mycket riktigt, där är han, Ica-Jerry!! Tyvärr ville han inte vara med på bild idag, men det gör inget, vi fick i alla fall prata lite med honom.

Jag vet inte vad ni säger, men personligen tycker jag att han är mycket coolare är Barack Obama, Michael Jackson och co.

Under en 4 timmar lång bussresa har jag startat en gissningslek för att fördriva tiden. Killkompisen, 14 år, satt länge och försökte komma på vem jag tänkte på.

Han: Är det någon på datorn?
Jag: Ja.
Han: Men jag kan inte sånt .... Är det hon bloggaren?
Jag: Ja.
Han: Men vad heter hon då? Katt.. KATT?
Jag: Kissie?
Han: Jaaaa..

Är det ett tecken på att jag är trött när jag plockar upp tummstocken och försöker smsa med den? Eller är det bara ett bevis på att jag inte är den händigaste hammaren i verktygslådan?

Så fort det kommer in en gammal person på bussen reser jag mig upp och lämnar min plats. Utan tvekan - eloge till mig.

Nej, men jag har faktiskt funderat på just det. Jag blir riktigt åksjuk när jag står upp i bussen och har en ledbandsskada i handleden som gör det svårt att hålla i sig i bussen. Ska man vara sån kan man säga att jag mår fysiskt dåligt av att göra det – ändå reser jag mig upp..
Varför gör jag det? Varför är det bara jag som gör det?
Så många frågor, så lite tid. 
Jag kanske har blivit offer för det där påhittet "folkhyffs".

Jag var hemma "i skogen" i helgen och kom tillbaka till stan idag. Jag hade med mig fem väskor, varav två var ryggsäckar.
Lat som jag är så orkade jag inte gå flera vändor utan slängde jag upp båda på ryggen, tog de andra väskorna i handen och började min vandring mot lägenheten. Eftersom jag har en ledbandsskada i höger handled var jag tvungen att bära alla väskor i vänster hand, inte så genomtänkt kanske om jag ska vara ärlig. Den obefintliga jämvikten gjorde att jag på väg upp för trappen snubblade. Men det gick bra! Jag lyckades återfå balansen precis innan jag slog i huvudet i trappräcket.

Väl uppe vid min dörr fick jag en snilleblixt! Min dörrmatta blåser alltid iväg och jag kom på att jag kunde lägga dörrmattan under den tyngre plastmattan som redan finns där ute. Sagt och gjort sätter jag mig ner.

I samma sekund som jag handlöst faller bakåt inser jag att jag har drygt tio kilo packning på ryggen.. Jag gjorde några misslyckade försöka att resa på mig men icke. Där ligger jag i flera minuter, som en skalbagge som har hamnat på rygg, och skrattar.

Förlåt alla grannar om jag väckte er med mitt lilla äventyr, jag var inte direkt diskret.

Igår drömde jag att jag låg i sängen och var vaken. Dock kopplade aldrig min hjärna att det var en dröm, därav problemet.. Jag kunde varken röra mig eller prata. Jag försökte gång på gång att skrika och lyckades efter ett tag kasta iväg min mobil i hopp om att någon skulle rädda mig. Extremt risktagande från min sida inser jag nu eftersom jag både går och pratar i sömnen, så chansen att jag på riktigt skulle slänga iväg den var stor.

Jag kollade ner på min arm och såg att den började bli genomskinlig. Självklart greps jag då av fullkomlig panik: Jag trodde på fullaste allvar att jag var död!
Mina tankar snurrade, jag undrade varför jag inte flög iväg eller något liknande och tänkte "Men vad i helvete då! Är jag död? Typiskt.."

Fast det kanske är positivt, att veta hur man reagerar på sin egen död?

Nu är det kanske läge att jag berättar lite om mig själv. Vem jag är, vad jag gör, när jag gör det, vart jag gör det, osv.

Men nej, vi gör det på mitt sätt istället. Vi gör det såhär: Jag berättar hur jag gör allt - jag gör allt annorluna!

Bara denna vecka har jag bland annat hunnit med dessa fem saker:
1. Fått en kallsup i badrummet. Men inte när jag tvättade ansiktet utan efteråt när jag torkade det.
2. Sett en grusfläck på väg till bussen och tänkt "Wow! Där måste jag gå!". Grusfläcken visade sig vara en isfläck.. Jag ramlade, platt fall, och landade på magen samtidigt som mitt paraply gjorde en 360 graders snurr innan paraplyet med full kraft slog i marken.
3. Stuckit en tandpetare i ögat.
4. Svingat iväg en kudde i samma sekund som Skellefteå vann över Färjestad i torsdags som på vägen drog med sig skrivbordslampan ner i soffan.
5. Satt i USB-minnet i den stationära datorn istället för den bärbara. I fem minuter satt jag och försökte komma på vad felet var.


Detta är den vardag som ni kommer få ta del av om ni läser min blogg. Så nu finns det väl inget annat att säga än välkommen till mitt liv!