En steg framåt för mänskligheten
Idag när jag var på affären satt en folkilsken hund i bakluckan på en bil. Hunden gav både mig och min familj en rejäl utskällning. Är det något som gör mig arg så är det människor som inte har pli på sina hundar.
Så öga för öga och tand för tand, tänkte jag.
Ilsket vände jag mig om, stirrade med en blick som kunde döda in i hundens ögon och morrade/skällde tillbaka.
Tro det eller ej, men hundjäveln tystnade!
Med ett leende på läpparna och händerna formade som segertecken vände jag mig om och gick min väg.
Så öga för öga och tand för tand, tänkte jag.
Ilsket vände jag mig om, stirrade med en blick som kunde döda in i hundens ögon och morrade/skällde tillbaka.
Tro det eller ej, men hundjäveln tystnade!
Med ett leende på läpparna och händerna formade som segertecken vände jag mig om och gick min väg.
Trötthetens genidrag
Ni precis innan man somnar..? När man inte längre kan styra sina egna tankar? De snurrar ihop sig, flipprar som en trasig teve, mixar in andra tankar, låser sig i ofrivilliga lägen och spolar till sist fram- och tillbaka.
Den upplevelsen går för mig hand i hand med en sak: jag kan lösa världens alla problem!
Jag kommer helt plötsligt på de mest fantastiska sakerna! Jag löser livsgåtor och svåra matematiska uppgifter. Jag kommer på hur man ska få bort all svält, lättare sätt att räkna ut subtraktion och procent och mitt i alla tankar löser jag Europas miljöproblem. Och plötsligt vet jag hur jorden fungerar!
I ett åskväder haglar snilleblixtarna och träffar mig. Varför har ingen annan tänkt mina tankar tidigare? Varför är alla så korkade medan jag är ett geni? Jag är en superhjälte vars uppdrag är att rädda mänskligheten!
Men så kommer morgondagen..
Gårdagens genialiska slutsatser känns luddiga. Korkade. Pinsamma.
Vad var det egentligen för upptäckter jag gjorde? Att jag kan vara vaken mellan två drömmar och att vädret återkommer efter en viss tidsintervall och är då exakt samma som för x antal år sen?
Jag stiger upp med en besvikelse i kroppen; jag har inga övermänskliga krafter.
Den upplevelsen går för mig hand i hand med en sak: jag kan lösa världens alla problem!
Jag kommer helt plötsligt på de mest fantastiska sakerna! Jag löser livsgåtor och svåra matematiska uppgifter. Jag kommer på hur man ska få bort all svält, lättare sätt att räkna ut subtraktion och procent och mitt i alla tankar löser jag Europas miljöproblem. Och plötsligt vet jag hur jorden fungerar!
I ett åskväder haglar snilleblixtarna och träffar mig. Varför har ingen annan tänkt mina tankar tidigare? Varför är alla så korkade medan jag är ett geni? Jag är en superhjälte vars uppdrag är att rädda mänskligheten!
Men så kommer morgondagen..
Gårdagens genialiska slutsatser känns luddiga. Korkade. Pinsamma.
Vad var det egentligen för upptäckter jag gjorde? Att jag kan vara vaken mellan två drömmar och att vädret återkommer efter en viss tidsintervall och är då exakt samma som för x antal år sen?
Jag stiger upp med en besvikelse i kroppen; jag har inga övermänskliga krafter.
"Nej gumman, fisken var så när den föddes!"
Den senaste tiden har vädret varit kanonfint! Dagarna har spenderats uppe i familjens stuga vid en sjö. Det är 23 grader i vattnet, jag har under de senaste 14 dagarna läst tre böcker och mina svenska pigment börjar äntligen acceptera solens härliga strålar. Därför är bloggen sen länge bortglömd. Kanske dyker det upp en bild inom en snar framtid, kanske inte.
Idag fiskade vi med mina kusiner, sex och åtta år.
Åttaåringen fångar en fisk som har svalt hela kroken. Hennes pappa dödar fisken och måste med våld dra ut kroken. Alla fiskens inre orgas, samt käke, följer då med ut och mina tuffa/naturvana/pojkflickiga/Jämtlands-gener är som bortblåst.
Jag hoppar upp och ner och skricker likt en liten flicka som precis trampat i hundbajs.
Åttaåringer undrar förstås vad som händer och när hon ser fisken gallskriker hon med mycket ilsken och chockad röst:
"FY FARAO, pappa! Vad har du gjort med fisken??"
Idag fiskade vi med mina kusiner, sex och åtta år.
Åttaåringen fångar en fisk som har svalt hela kroken. Hennes pappa dödar fisken och måste med våld dra ut kroken. Alla fiskens inre orgas, samt käke, följer då med ut och mina tuffa/naturvana/pojkflickiga/Jämtlands-gener är som bortblåst.
Jag hoppar upp och ner och skricker likt en liten flicka som precis trampat i hundbajs.
Åttaåringer undrar förstås vad som händer och när hon ser fisken gallskriker hon med mycket ilsken och chockad röst:
"FY FARAO, pappa! Vad har du gjort med fisken??"
