Jag och en kompis går på stan när vi plötsligt möter en av de minsta hundarna jag någonsin sett. När hunden och ägaren har passerat bryter jag ihop.

Jag: HAHAHAHAHA!!!
Kompisen: Va? Vad är så roligt?
Jag: Såg du inte??
Kompisen: Såg vad?
Jag: Hunden!
Kompisen: Nej?
Jag vänder mig om och pekar på den minimala hunden. Kompisen börjar då också skratta.
Jag: Den ser ju ut som en French HotDog!!


Det var en chiuaua med nästan obefintligt små ben och knubbig kropp. Förlåt alla hundägare, men jag står fast vid mitt första intryck. Den såg ut som en HotDog!

Ett gäng killar och tjejer i tolv/trettonårsåldern sitter bakom mig på stadsbussen. De diskuterar hur många städer det finns som slutar på "stad"

Killen: Halmstad! Och så finns.. Färjestad!!
Tjejen: Är inte det ett lag?
Tystnad
Killen: Nje....
Lång tystnad igen innan de byter samtalsämne.

Hand i hand med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest går väl alla dessa konversationer familjemedlemmar emellan?
Alla påpekar högljutt sina åsikter och tankar om programledaren, artistens låt, diverse kläder som syns i bild osv.
Här är en sådan konversation mellan mig och mamma under gårdagen.
Allt när Litauens bidrag uppträdde.

Jag har länge suckat ljudligt
Jag, upprört: Det är vid såna här tillfällen som jag känner för att sticka en penna i örat!!
Tystnad
Jag, med ännu argare ton: Gör inte du det??
Mamma: Näe..
Lång tystnad

Vår tränare har fått jobb som personlig assistent åt personer med funktionshinder. Vi diskuterade detta med honom idag.

Jag: Men hur är på nya jobbet då?
Tränaren: Det är svinbra!
Kompisen: Vad är det du jobbar som?
Tränaren förklarar vad han jobbar med
Kompisen: Jaha! Men då kan ju du kvalificera upp dig och vakta Barack Obama! Och ha en sån där dosa som visar vart ALLA kärnvapen är!
Jag och tränaren kollar storögt på kompisen
Tränaren: Vad snackar du om??
Jag: Så du menar att Barack Obama har ett funktionshinder och därför behöver en personlig assistent?
Kompisen: Eeh. Alltså jag menade ....
Jag och tränaren: HAHAHAHAHAHAHHAAHAHHAAHHAHAHAHAHAHA!!!!!!!!

Imorse när jag hade gått 100 meter från min lägenhet för att ta bussen till skolan inser jag till min fasa att jag har glömt busskortet hemma.

Jag börjar springa tillbaka, likt en ko på grönbete, för att hämta det. Halvvägs hem så kommer jag på att det kan ligga i min väska. Jag slänger mig ner på marken och scannar igenom väskan samt plånboken med min superhjälteblick: Inget busskort.

Jag fortsätter min löpning mot lägenheten och känner mig slående lik en VM-löpare. Jag kastar mig, nästan flyger, upp för trappan och närmar mig ytterdörren.

Jag springer in i lägenheten och söker snabbt igenom de ställen där busskortet brukar ligga: Inget busskort.

Jag blir förtvivlad och likt matadoren i Ferdinan ska jag precis börja slita av mitt hår. Det är då jag kommer på det..
Jag stoppar ner handen i min vänstra tröjficka och hittar: busskortet.

Idag var vi tre tjejer som var ute och tränade bredvid en fotbollsplan.

Under hela tiden cirkulerar en polishelikopter över oss och när springer upp och ner för en pulkabacke kommer polishelikoptern precis ovanför oss. Vi börjar diskutera vad det kan vara som polisen jagar. Mördare och rånare hamnar högst upp på vår "troligast-lista". Jag kommer då på att det vore en bra idé att skrämma iväg alternativa brottslingar.

Jag, med hög röst: Men det gör inget om det är mördare här! Jag har pistol i väskan. En Magnum, 9mm!!
Kompisarna: .... Magnum? HAHAHA!
Jag: Men det finns en pistol som heter det!!
Kompisarna tittar förbryllat på mig när jag uttrycker mina vapenkunskaper
Jag: Ja, jag har läst om det i Snabba Cash..


Helikoptern börjar cirkulera över oss och efter 10 minuter tycker vi att det är lite skumt.
Plötsligt kommer en polisbil och kör, i snigelfart, förbi oss 200 meter längre bort.

Vid det här laget har vi blivit riktigt paranoida. Ni kan därför förstå skräcken när vi ser att det kommer en person gåendes i skogen mot oss!

Det är en solbränd, äldre man med grått, axellångt hår och stilen påminner om en uteliggares. I handen har han en Icakasse och han smyger och sätter sig i ett buskage. Jag och ena kompisen kollar chockat på varandra och försöker få kompisen som går framför oss att se mannen. När hon väl lyckas se honom tar jag till mitt skrämma bort-knep ännu en gång denna kväll.

Jag, med ännu högre röst än förra gången: Vill du se min kniv??
Tystnad
Jag: Den som jag fick av pappa du vet.
Tystnad
Jag: Min butterfly!!
Tystnad
Jag: Jag har den i väskan! Kom!!


Vi går ner till väskan där jag ringer mamma och berättar vad vi har sett. Samtidigt så går kompisarna upp för backen igen för att kolla om personen fortfarande sitter där.
Jag vill veta om de ser om mördar-mannen är kvar så att tala om det för mamma. Men jag kan ju inte gärna skrika "Hörrni!! Sitter mördar-mannen kvar där uppe och trycker?" – så jag tar till mitt finurliga kodspråk.

Jag: Är älgarna i skogen?
Kompisarna: Vaaaa?
Jag: ÄR ÄLGARNA I SKOGEN??

Jag får förklara när de kommer ner igen att det var metafor för "Sitter mördar-mannen kvar där i buskaget och trycker?".

Då berättar de för mig vad de såg: 
Det var en gammal tant som satt där och fikade. En gammal TANT som hade PICKNICK!
Gissa om jag kände mig dum med mitt Snabba Cash-vapensnack....


Jag sprang det snabbaste jag kunde för att hinna fotografera polishelikoptern innan den försvann. Jag lyckades!
Att jag även lyckades täcka halva bilden med min tumme – det är en annan femma.

Sitter och kollar igenom diverse klädkataloger – jag är nämligen på jakt efter en bikini. Självklart så ringas allt annat onödigt livsviktigt som jag vill ha in med spritpenna.

Nu till min fråga: Borde jag känna mig som en klassisk "mansgris" när jag ringar in den barbröstade modellkillens vältränade mage? Näe..?

Jag spelar badminton och nu när säsongen är slut är vi ett gäng från klubben som som träffas och springer 2 gånger i veckan.

Idag så joggade vi nästan 5,5 km.
Men det fanns 5 små problem för mig:
1) Pollen! Jag mår verkligen jättedåligt i allergin.
2) Pollen! Det får mig även att bli dålig i astman.
3) Jag får ont i handleden (ledbandsskada) när jag springer.
4) Jag hade glömt att ta astmamedicinen..
5) Prestationsångest! Trots att jag mår dåligt så känner jag att jag måste hålla uppe i de andras tempo.

Innan jag ens hade sprungit 2 km hade jag tagit ut mig själv helt och var riktigt nära en astmaattack.
Jag kan tänka mig att jag lät exakt som en brunstig älgtjur med astmaanfall.
Djupa, tröga, jättehöga andetag med ett och annat pip och rassel i brösten a la lunginflammation.

Efter någon minuts vila så var jag på benen igen och tog mig runt hela vägen i ganska bra tempo.

Pssst.. Det är nu ni ska tala om hur duktig jag är och hur fint jag måste ha låtit.

Jag har inte skrivit så mycket om vem jag är som person här i bloggen, så jag tänkte skriva de 5 konstigaste sakerna om mig själv som många av mina vänner inte ens vet om:

1. När jag var åtta räddade jag vårat hus från att brinna ner.
~ Mamma hade glömt en kokbok på spisen som tog eld. Trots att lågorna var över en meter höga gick inte brandlarmet. Istället kom jag in i köket efter ett tag och lyckades ropa ner mamma innan elden hann sprida sig.

2. Jag tycker att Irländsk folkmusik är något ut av det ballaste som finns. 
~ Jag älskar Irland (framförallt dialekten). Någon gång i mitt liv kommer jag att resa dit, ett löfte till mig själv.

3. Jag tycker om att äta ost och päronglass..
~ Ta en ostskiva, lägg på lite päronglass, rulla ihop den och njut! Innan ni har gjort det har ni ingen rätt att döma mig..

4. Jag har tävlat i spark-VM!
~ Det gick inte ut på att sparkas, utan att åka på en spark. Jag kom på plats nummer 6, om jag inte minns helt fel. Ja, det var riktiga VM!

5. Jag ville som liten jobba på TV eller prata i radio.
~ Jag vet inte hur många kassettband som jag har fyllt med mina egna radioprogram. De är inspelade från då jag var 5-10 år och är verkligen roliga att lyssna igenom idag. Jag hade både ett program med en kompis som vi kallade "Barnradio (av barn och för barn)" och min egna lilla hörna där jag satt och pratade i timmar. 
Intressant eftersom jag nu går medieprogrammet på gymnasiet och vill, förutom att bli journalist, gärna jobba med både radio och TV.


Är det nu som jag ska lägga upp en passande bild på mig själv? Okej.. Då bjuder jag på en bild på en 4årig Andrea och en 4årig Emil. Var så god!

Jag bor själv i en lägenhet i Östersund. Mamma var här i morse eftersom hon skulle flyga till Stockholm. Inga konstigheter så långt.

När jag kommer till skolan inser jag att jag har glömt mina nycklar i lägenheten.
"Inga problem", tänker jag. "Jag behöver ju ändå ingenting ur skåpet idag."
Men när skolan är slut och jag är på väg hem från bussen inser jag vad jag har gjort. Resultatet av min hjärndödhet är att jag inte kommer in i lägenheten!

Det finns tre personer förutom jag som har lägenhetsnycklar. Mamma; 60 mil bort, Pappa; 20 mil bort och personen med reservnyckeln; 10 mil bort.
Summan av kardemumma: Det fanns inget annat att göra än att snällt och lydigt ta bussen till en kompis medan jag väntade på att reservnyckeln skulle dyka upp två timmar senare.


Det är gånger som denna som jag verkligen hatar mig själv! Hur kan jag vara så idiotiskt korkad att hela dagen veta att jag har glömt nyckeln - men inte en gång tänker tanken hur jag ska komma in hemma? Är det bara jag som lyckas med sånt här?

"Jag är inte klantig. Jag lyckas bara väldigt bra med det omöjliga!"

Jag skulle stänga dörren till min skrubb förut idag. Problemet var att handtaget var löst, och när dörren slog igen gick handtaget sönder helt.
Handtaget gick att snurra runt obegränsat många varv, utan att dörren rubbades. Alltså: dörren var omöjlig att öppnat!

Mamma försökte öppna med knivar, skruvmejslar, men icke.
Jag skrattade så mycket att jag grät, medan mamma var sur för att hon hade grejer där inne som hon behövde.
Efter en stund slet mamma lös handtaget, men inte heller då gick dörren att öppna.

Allt eftersom mamma blev argare och stod där och slet i dörren kom jag på att jag kanske hade råkat låsa den.
Hon vrider om nyckeln, drar i dörren och se: den går upp.

Som jag skrattade! Jag försökte att dölja det genom att stänga in mig på mitt rum och skratta i kudden, men blev genomskådad.
Då kom jag istället med den dräpande kommentaren,"Äh, dörren var ändå aldrig särskilt bra!"

Nu sitter det en skruvmejsel som handtag istället, jättefint!


Förresten, vad kul att så många har hittat hit! Ni stannar kvar här nu va? Och tack för alla fina kommentarer, det värmer verkligen.