Nej, det var inte alls min melodi som barn! Fart, motorer, sport och stuntmantrix var ju så mycket roligare! Rosa var värre än läxor och vita byxor höll den ljusa färgen i max två timmar.

 

Jag var en pojkflicka, eller kanske dåtidens hen? Jag valde att leka med både dockor och bilar. Jag valde att spela fotboll och rida. Jag valde att klä mig i keps och huvtröja. Jag valde att inte bry mig om vad andra tyckte. Jag valde att inte lägga fokus på utseendet. Jag valde att vara mig själv. Jag fick vara ett barn!

Smink användes endast för att spexa, eller på disco. Klänning? Möjligen på skolavslutningen. BH i fjärde klass? Nä.

Idag är världen annorlunda. Småtjejer sminkar sig och jag har hört sjuåringar fråga "Ser jag tjock ut i denna topp?". Många av barnen har blivit som de vuxna - utseendefixerade och rädda för att sticka ut från mängden.

 

Detta är inte meningen att bli ett inlägg med smarta liknelser och intressanta genus-betraktelser. Jag ville mest konstatera en sak: Jag är evigt tacksam över att mina föräldrar uppfostrade mig till att våga vara den jag vill. Jag växte upp när det var tillåtet för tjejer att leka med bilar!