Du fattas mig ♡

Idag skulle min fina mormor fyllt 70 år. Jag blir alltid lika förvånad när jag tänker på det - att hon var så ung när hon lämnade jorden. Endast 52 år. Jag var för liten för att minnas henne, samtidigt som hon älskade mig över allt annat. Just det känns så vemodigt. Varför minns jag inte hennes kärlek och varför fick jag aldrig möjlighet att besvara den fullt ut?

Jag har aldrig trott på andar eller liknande. Men i kväll tände jag tre ljus och viskade till henne: Släck ljusen om du finns här, mormor. Bevisa att du finns!

Tyvärr brinner fortfarande ljusen...

 

Bilden är tagen under min första julafton. Här syns en pluttig Andrea, en yngre mamma och min älskade mormor!

Men hon hann lära känna dig!
Det är något jag vet hon är glad över. Och jag vet att hon är både stolt över dig och väldigt glad över att ha dig i lägenheten! Du har nog ärvt din kreativa gåva av henne!

Ah! Tror jag vet vad som fattas. Såg tvättis här på kökssoffan häromdagen och tänkte att han borde få komma till Stockholm igen. Då kanske vi får bevis?!