Halloween närmar sig med stormsteg. Jag har kikat runt lite, men hittar inget som passar mig. Då är frågan: Vad ska jag klä ut mig till?

Jag har förvandlas till en liten tant. Jag har alltid har bälte på bussen, älskar att shoppa gardiner, kritiserar mesiga mammor och gnäller när barn cyklar utan hjälm.

Men idag visade sig min rätta ålder.

 

Jag sitter och pluggar i soffan med datorn i knät (tonårspoäng). Skrivandet går kanon och jag bestämmer mig för att göra några stödord i fetstil. Jag trycker fingret på skärmens "bold-ikon". Inget händer. Jag trycker igen, denna gång hårdare. Inget händer och jag svär tyst. När jag sitter med fingret på skärmen för tredje gången förstår jag problemet. Skamset sträcker jag mig efter datormusen.

 

Jag länge funderat på vilken hårfärg jag passar i, men är feg när det gäller färgning. Därför besökte jag den digitala frisörsalongen Photoshop. Här nedan ser ni fem helt nya Andreor! Vilken är bäst?

 

En tiondels sekund, varken mer eller mindre. På den tiden förvandlades mitt nya vita badrum till en Grinchen-slakt.

Det gröna nagellacket är överallt och glassplittret likaså. Förtvivlat skrubbar jag golvet med aceton, samtidigt som jag försöker rensa bort allt glas. Ju mer jag städar desto mer grön färg hittar jag. På vågen, under handfatet, på badkaret, bakom tvättmaskinen, på mina ben och händer.

Mitt i paniken inser jag att en ny färg nu börjar ta plats inne på toaletten. Det röda finns överallt - under handfatet, på golvet, på tvättmaskinen och badkaret.

Jag blickar ner på min svidande, acetontäckta hand och upptäcker att jag inte bara har slaktat Grinchen.
- HELVETE! Vad mycket blod! utbrister jag för mig själv.

Vad är det för dag? Första skoldagen.

Vad ska jag göra? Åka kollektivt i Stockholm med ett pressat tidsschema, för första gången.

Hur lång tid innan jag egentligen behöver åker jag? 30 min, för att vara på den säkra sidan.

Vad händer? Massolycka på Skurubron.

Hur drabbar det mig? Jag blir en timme sen till skolan.Är jag förvånad? Nej.......

Efter myket om och men nådde jag skolan och fick äntligen träffa klassen (som var lika sena som mig)! 

Bildbomben nummer två har nu slagit ner! Dessa bilder är tagna från fikat med släkt och vänner. Tack kära ni för alla otroligt fina blommor, kort och genomtänkta presenter!

På sista bilden ser ni mina två stipendium som jag kammade hem. Den ena i fotografisk bild och den andra för goda studieprestationer. Jag kämpade mig även till 24 MVGn (av 27 lästa kurser). Något som jag, med mina höga krav, faktiskt är jävligt nöjd över!

I onsdags var det min tur att i hällregn vifta med min studentmössa, sjunga falska till studentsånger och åka på ett flak med hörselskadande hög musik.

Jag höll igång från 05:15 till 04:30 på studentdagen - något som känns av i kroppen än. Min dag var trots det urkassa vädret helt underbar! Alla fina människor som kom för att uppvakta mig gjorde mig tårögd. Det var med blandat vemod och glädje som jag sa adjö till klasskamrater, lärare och skola. Jag kommer sakna allt det vardagliga och trygga - samtidigt som jag är redo för nya äventyr!

Under mina tre sista dagar på Wargentinsskolan har jag och klassen haft total mediabevakning. En dokumentärfilmare från SVT (mer info om det spännande projektet senare), TV4 samt de två lokaltidningarna Östersundsposten och Länstidningen. Det har varit väldigt lärorikt att se hur det fungerar "bakom kulliserna". Samtidigt har jag tvingats fundera ut mina svar innan jag pratar - något som är ovanligt för mig.

Nej, det var inte alls min melodi som barn! Fart, motorer, sport och stuntmantrix var ju så mycket roligare! Rosa var värre än läxor och vita byxor höll den ljusa färgen i max två timmar.

 

Jag var en pojkflicka, eller kanske dåtidens hen? Jag valde att leka med både dockor och bilar. Jag valde att spela fotboll och rida. Jag valde att klä mig i keps och huvtröja. Jag valde att inte bry mig om vad andra tyckte. Jag valde att inte lägga fokus på utseendet. Jag valde att vara mig själv. Jag fick vara ett barn!

Smink användes endast för att spexa, eller på disco. Klänning? Möjligen på skolavslutningen. BH i fjärde klass? Nä.

Idag är världen annorlunda. Småtjejer sminkar sig och jag har hört sjuåringar fråga "Ser jag tjock ut i denna topp?". Många av barnen har blivit som de vuxna - utseendefixerade och rädda för att sticka ut från mängden.

 

Detta är inte meningen att bli ett inlägg med smarta liknelser och intressanta genus-betraktelser. Jag ville mest konstatera en sak: Jag är evigt tacksam över att mina föräldrar uppfostrade mig till att våga vara den jag vill. Jag växte upp när det var tillåtet för tjejer att leka med bilar!

 

Igår hade jag min efterlängtade bal. Jag kände mig som en prinsessa och hade en underbar kväll! Det är helt klart ett minne för livet och hela kvällen känns nästan oslagbar.

 

Nervös och förväntansfull som ett litet barn på julafton anlände jag i inget mindre än Erik och Mackans motorsoffa! En sån unik entré är faktiskt kvällens höjdpunkt. Allas blickar var obetalbara. Ett extra varmt tack till alla som gjorde detta möjligt!

Min kväll kan summeras med tre ord: Helt makalöst fantastisk! 

Här kommer fyra bilder från min dag. Bild nummer ett och fyra är tagna på Drottningholms slott. Den andra bilden tog jag när vi var och kikade på min framtida lägenhet (jepp, jag planerar att bli Stockholmare). Ett riktigt tufft och envist träd som kämpar sig upp där på stenen! Bilden på mig är tagen på väg hem från intervjuen.

Shopping. Fotografering. Shopping. Intervju. Shopping. Min dag har alltså varit kanon och enormt utmattande!

I eftermiddags anlände jag och familjen till huduvstaden. Jag sov bort 20 mil - det är en väldigt mysko känsla att somna i Hudiksvall och vakna vid Uppsala! Man känner sig så vilsen och förvirrad, lite som när man skruvar om klockan. Jag hann dessutom uppleva en mindre rusningstrafik.

 

Imorgon väntar shopping, fotografering på Drottningholm och en liten intervju. Livet känns kanon just nu och denna lilla ledighet kom verkligen passande! Nu är mitt fysiska tillstånd fullkomligt supertrött - det är underligt hur utmattande det kan vara att åka bil och studsa studsmatta!

 

Just nu är det mycket som snurrar i huvudet. Det är drygt en månad kvar av min gymnasietid och vardagen är fylld av massa måsten. Jag har sökt flera journalistutbildningar och huvudplanen är at studera vidare i höst. Samtidigt har jag lite andra småsaker på gång. Dock har har börjat fundera mer kring framtiden och andra mål jag har.

Jag vet att jag vill arbeta som journalist - att kunna försörja sig på att uttrycka sig i text är verkligen drömmen. Samtidigt är jag väldigt intresserad av grafisk design och jag älskar att trixa med design och layout. Dessutom trivs jag som fisken i vattnet med kameran i handen! Jag älskar att fotografera och är dessutom rätt så bra på det.

Just nu har jag miljoner idéer och drömmar. Jag funderar på vilka möjligheter som finns med att skapa ett eget litet företag vid sidan om pluggandet. Jag vill jag göra broschyrer och hemsidor ena dagen medan jag andra dagen vill fotografera porträtt. Det finns så himla mycket som jag vill, jag undrar bara hur jag ska få tiden att räcka till.

Så finns det någon där ute som är intresserad av min kunskap så får ni lov att hojta till!

När jag var ute på krogen i fredags la jag märke till en sak: hur fulla killar behandlar oss tjejer.  Detta gäller såklart inte alla killar – men jag måste säga att det kryllade av douchebags!

Låt mig dela med mig av några små konstateranden från kvällen.
1. Vi tjejer har bröst. Vi ser bra ut. Vi dansar. Ibland vickar vi lite på rumpan. Vi skrattar och har kul.
2. Ni killar är fulla. Ni tycker att vi ser extremt bra ut efter några öl. Ni dansar. Ni är sugna på lite myspys. Ni skrattar och har kul.

Såhär långt ser allt okej ut, eller hur? Dock stötte jag på ett smärre problem. Flera av de killar som är sugna på lite myspys förstår varken fina pikar eller skrikande ”NEJ, jag vill INTE!!”. Samtidigt anser killarna att bara för att en tjej dansar loss så är det helt okej att pilla lite på rumpan, sträcka sig efter brösten och tafsa hejvilt.

En kille, som var väldigt närgången, trodde jag signalerade grönt ljus när jag i själva verket försökte trycka bort honom. Jag trycker alltså med all kraft bort honom från mig, hur sjutton kan det tolkas som att jag vill hångla?  Men okej, det kanske klassas som en liten pik. Jag kanske var otydlig.

Min kompis däremot var lite mer rak på sak när killarna tryckte sig mot henne.
Kille: Du är vacker!
Min kompis är tyst
Kille: Vill du dansa?
Kompis: Nej.
Kille: Kan jag få ditt nummer?
Kompis: Nej.
Kille: Kan jag lägga till dig på Facebook?
Kompis: Nej.

Det är väl inte otydligt? Det måste väl ändå klassas som raka puckar? Men inte då! Killen följde efter henne hela kvällen och väntade på grönt ljus – utan att lyckas.

Samtidigt som jag ser det komiska i det hela blir jag lite upprörd. Varför tar så många killar sig friheten att göra som de vill med oss tjejer? Jag har pojkvän sedan en lång tid tillbaka och är verkligen inte intresserad av översexuella och fulla killar på krogen. Men trots att jag inte visar något som helst intresse för dem så kommer dem efter mig. Gång, på gång, på gång.

Så snälla killar, lyssna på mig nu. Jag tycker det är roligt att dansa och rockar gärna loss på dansgolvet tillsammans med dig. Det betyder däremot inte att jag är intresserad av något mer. Så när du funderar på att smeka/gnida/kyssa mig – LÅT BLI!