11/11-11, klockan 06:58

Mamma: Det är svinhalt ute. Andrea, verkligen svinhalt! Som den där gången vi åkte bil och kom 10 mil på fyra timmar! SVINHALT!! Så gå till bussen i tid så du slipper springa, för då ramlar du. Det är jättehalt utanför lägenheten och i trappen är det svinhalt, och på asfalten är det jättehalt.
Jag: Jag fattar. Det är halt överallt?
Mamma: JA! SVINHALT Andrea. Så gå försiktigt så du inte ramlar!
Jag: Ja, ja, ja...


11/11-11, klockan 07:36

Sen till bussen rycker jag åt mig mina saker och springer ut genom dörren. Jag tar mig nerför trappen i rasande fart och ut på asfalten. Efter två meter förvandlas jag till Bambi på hal is och BOOOM så ligger jag platt på magen med ansiktet mot den svinhala marken.

Jag är så besviken på mina medmänniskor - varför kunde ingen ha berättat för mig att det var halt ute?

Jag har sen i tisdags befunnit mig i Piteå. Det har badats i havet och idag var jag på Pite Äventyrsbad.

Där höll jag på att tappa bikinibyxan några gånger, smällde nästan av mig tån i kaklet och fick hundrahelva kallsupar. Allt var med andra ord som vanligt inne på badet och gick skapligt galant för att vara mig.
Det var först när jag var färdigbadad och redo att platta håret som oturen hittade mig på riktigt.

Men jag ser det som en lärdom. Idag har jag lärt mig ...
... Hur ont det gör att greppa plattången på den varma sidan.
... Hur ont det gör att sticka ner foten i badväskan för att torka den på handduken som ligger överst. Speciellt ont gör det om man då kliver PÅ plattången.

När jag gjorde det sistnämnda förstod jag först inte varför det plötsligt kändes som någon stack mig med en brinnande kniv, utan lät foten vara stilla ett tag. När jag vaknade upp ur min "smärt-dvala" kastade mig upp och uttryckte mig, möjligtvis, en aning opassande där bland alla barnfamiljer.

"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ!!!!!!!!!!!! FI**A!!!! Jag brände STOOOORTÅN på plattången!!"
Men vad gör man? Har man ont och brännblåsor på lite överallt så har man.

Idag var vi tre tjejer som var ute och tränade bredvid en fotbollsplan.

Under hela tiden cirkulerar en polishelikopter över oss och när springer upp och ner för en pulkabacke kommer polishelikoptern precis ovanför oss. Vi börjar diskutera vad det kan vara som polisen jagar. Mördare och rånare hamnar högst upp på vår "troligast-lista". Jag kommer då på att det vore en bra idé att skrämma iväg alternativa brottslingar.

Jag, med hög röst: Men det gör inget om det är mördare här! Jag har pistol i väskan. En Magnum, 9mm!!
Kompisarna: .... Magnum? HAHAHA!
Jag: Men det finns en pistol som heter det!!
Kompisarna tittar förbryllat på mig när jag uttrycker mina vapenkunskaper
Jag: Ja, jag har läst om det i Snabba Cash..


Helikoptern börjar cirkulera över oss och efter 10 minuter tycker vi att det är lite skumt.
Plötsligt kommer en polisbil och kör, i snigelfart, förbi oss 200 meter längre bort.

Vid det här laget har vi blivit riktigt paranoida. Ni kan därför förstå skräcken när vi ser att det kommer en person gåendes i skogen mot oss!

Det är en solbränd, äldre man med grått, axellångt hår och stilen påminner om en uteliggares. I handen har han en Icakasse och han smyger och sätter sig i ett buskage. Jag och ena kompisen kollar chockat på varandra och försöker få kompisen som går framför oss att se mannen. När hon väl lyckas se honom tar jag till mitt skrämma bort-knep ännu en gång denna kväll.

Jag, med ännu högre röst än förra gången: Vill du se min kniv??
Tystnad
Jag: Den som jag fick av pappa du vet.
Tystnad
Jag: Min butterfly!!
Tystnad
Jag: Jag har den i väskan! Kom!!


Vi går ner till väskan där jag ringer mamma och berättar vad vi har sett. Samtidigt så går kompisarna upp för backen igen för att kolla om personen fortfarande sitter där.
Jag vill veta om de ser om mördar-mannen är kvar så att tala om det för mamma. Men jag kan ju inte gärna skrika "Hörrni!! Sitter mördar-mannen kvar där uppe och trycker?" – så jag tar till mitt finurliga kodspråk.

Jag: Är älgarna i skogen?
Kompisarna: Vaaaa?
Jag: ÄR ÄLGARNA I SKOGEN??

Jag får förklara när de kommer ner igen att det var metafor för "Sitter mördar-mannen kvar där i buskaget och trycker?".

Då berättar de för mig vad de såg: 
Det var en gammal tant som satt där och fikade. En gammal TANT som hade PICKNICK!
Gissa om jag kände mig dum med mitt Snabba Cash-vapensnack....


Jag sprang det snabbaste jag kunde för att hinna fotografera polishelikoptern innan den försvann. Jag lyckades!
Att jag även lyckades täcka halva bilden med min tumme – det är en annan femma.

Jag bor själv i en lägenhet i Östersund. Mamma var här i morse eftersom hon skulle flyga till Stockholm. Inga konstigheter så långt.

När jag kommer till skolan inser jag att jag har glömt mina nycklar i lägenheten.
"Inga problem", tänker jag. "Jag behöver ju ändå ingenting ur skåpet idag."
Men när skolan är slut och jag är på väg hem från bussen inser jag vad jag har gjort. Resultatet av min hjärndödhet är att jag inte kommer in i lägenheten!

Det finns tre personer förutom jag som har lägenhetsnycklar. Mamma; 60 mil bort, Pappa; 20 mil bort och personen med reservnyckeln; 10 mil bort.
Summan av kardemumma: Det fanns inget annat att göra än att snällt och lydigt ta bussen till en kompis medan jag väntade på att reservnyckeln skulle dyka upp två timmar senare.


Det är gånger som denna som jag verkligen hatar mig själv! Hur kan jag vara så idiotiskt korkad att hela dagen veta att jag har glömt nyckeln - men inte en gång tänker tanken hur jag ska komma in hemma? Är det bara jag som lyckas med sånt här?

"Jag är inte klantig. Jag lyckas bara väldigt bra med det omöjliga!"

Jag skulle stänga dörren till min skrubb förut idag. Problemet var att handtaget var löst, och när dörren slog igen gick handtaget sönder helt.
Handtaget gick att snurra runt obegränsat många varv, utan att dörren rubbades. Alltså: dörren var omöjlig att öppnat!

Mamma försökte öppna med knivar, skruvmejslar, men icke.
Jag skrattade så mycket att jag grät, medan mamma var sur för att hon hade grejer där inne som hon behövde.
Efter en stund slet mamma lös handtaget, men inte heller då gick dörren att öppna.

Allt eftersom mamma blev argare och stod där och slet i dörren kom jag på att jag kanske hade råkat låsa den.
Hon vrider om nyckeln, drar i dörren och se: den går upp.

Som jag skrattade! Jag försökte att dölja det genom att stänga in mig på mitt rum och skratta i kudden, men blev genomskådad.
Då kom jag istället med den dräpande kommentaren,"Äh, dörren var ändå aldrig särskilt bra!"

Nu sitter det en skruvmejsel som handtag istället, jättefint!


Förresten, vad kul att så många har hittat hit! Ni stannar kvar här nu va? Och tack för alla fina kommentarer, det värmer verkligen.

Jag är ganska så självsäker av mig. Får jag för mig att jag har rätt så kämpar jag in i det sista med mina tankar, idéer, svar eller lösningar. Det händer dagligen, men jag minns speciellt en gång förra året.

Mamma: ... och hon hade en gigantisk chokladsyster i magen!
Kompisen: Vad är det??
Jag, grymt överlägsen i tonen: En chokladsyster, eller -bror, är när en tvilling har växt in i den andra tvillingen – alltså när de låg i mammans mage! Sen lever tvillingen i den andras kropp!!
Båda: Vad snackar du om?
Jag, lätt stött: Ja? Chokladsyster! Jag såg en dokumentär om det ju och .....
Mamma: Men herregud Andrea, chokladCYSTA! Vad tusan fick du chokladsyster ifrån??
Jag: Alltså...... eum


Nu såhär i efterhand ser jag det komiska i det hela.
"Chokladsyster", jag förstår faktiskt inte varför jag kopplade det ickeexisterande ordet till att en tvilling skulle växt in i den andres mage. Just då kändes det verkligen helt rätt.

Gissa om jag än idag retas för chokladsyster..

Är det ett tecken på att jag är trött när jag plockar upp tummstocken och försöker smsa med den? Eller är det bara ett bevis på att jag inte är den händigaste hammaren i verktygslådan?

Jag var hemma "i skogen" i helgen och kom tillbaka till stan idag. Jag hade med mig fem väskor, varav två var ryggsäckar.
Lat som jag är så orkade jag inte gå flera vändor utan slängde jag upp båda på ryggen, tog de andra väskorna i handen och började min vandring mot lägenheten. Eftersom jag har en ledbandsskada i höger handled var jag tvungen att bära alla väskor i vänster hand, inte så genomtänkt kanske om jag ska vara ärlig. Den obefintliga jämvikten gjorde att jag på väg upp för trappen snubblade. Men det gick bra! Jag lyckades återfå balansen precis innan jag slog i huvudet i trappräcket.

Väl uppe vid min dörr fick jag en snilleblixt! Min dörrmatta blåser alltid iväg och jag kom på att jag kunde lägga dörrmattan under den tyngre plastmattan som redan finns där ute. Sagt och gjort sätter jag mig ner.

I samma sekund som jag handlöst faller bakåt inser jag att jag har drygt tio kilo packning på ryggen.. Jag gjorde några misslyckade försöka att resa på mig men icke. Där ligger jag i flera minuter, som en skalbagge som har hamnat på rygg, och skrattar.

Förlåt alla grannar om jag väckte er med mitt lilla äventyr, jag var inte direkt diskret.

Nu är det kanske läge att jag berättar lite om mig själv. Vem jag är, vad jag gör, när jag gör det, vart jag gör det, osv.

Men nej, vi gör det på mitt sätt istället. Vi gör det såhär: Jag berättar hur jag gör allt - jag gör allt annorluna!

Bara denna vecka har jag bland annat hunnit med dessa fem saker:
1. Fått en kallsup i badrummet. Men inte när jag tvättade ansiktet utan efteråt när jag torkade det.
2. Sett en grusfläck på väg till bussen och tänkt "Wow! Där måste jag gå!". Grusfläcken visade sig vara en isfläck.. Jag ramlade, platt fall, och landade på magen samtidigt som mitt paraply gjorde en 360 graders snurr innan paraplyet med full kraft slog i marken.
3. Stuckit en tandpetare i ögat.
4. Svingat iväg en kudde i samma sekund som Skellefteå vann över Färjestad i torsdags som på vägen drog med sig skrivbordslampan ner i soffan.
5. Satt i USB-minnet i den stationära datorn istället för den bärbara. I fem minuter satt jag och försökte komma på vad felet var.


Detta är den vardag som ni kommer få ta del av om ni läser min blogg. Så nu finns det väl inget annat att säga än välkommen till mitt liv!